Grisen hette Elsa – hon smakade bra

En barnsligt glad gris smakar bäst. Eller?

LRF och Svenskt kött har tillsammans med Ica, KF, Axfood och Bergendahls bestämt att införa  en svenskmärkning för charkuterivaror under 2011. Det ska alltså synas var fläsket i leverpastejen eller påläggskorven kommer ifrån. Det skrev organisationerna i ett gemensamt pressmeddelande i dag.
– Det är oerhört glädjande att handeln och köttbranschen delar uppfattningen att det måste bli tydligare för konsumenterna var köttet kommer ifrån. Överenskommelsen är ett stort framsteg som, gagnar både konsumenter och bönder, sa Lars-Göran Pettersson, ordförande för LRF, i ett pressmeddelande.

Okej okej, säger jag. Det är bra om vi vet varifrån köttet kommer. Men det är långt ifrån tillräckligt. Det måste också bli tydligare att kött är djur och att djuret har levt. Framför allt HUR det har levt. Det räcker inte med att veta i Sverige. Medvetna konsumenter vill veta mer. Vi vill veta vad grisen fått att äta, om den fått vara utomhus, om den fått köra ner sitt rosa lilla tryne i våt jord någon gång och om den fått dia sin mamma som spädis.
Ett pålägg som levt ett gott liv måste vara godare att äta. Så kändes det i alla fall för mig när jag var tonåring och fortfarande åt kött. Jag minns en sommar när jag och min bror fick i uppgift att mata en gris i ett par veckor när ägarfamiljen var bortrest. Vi cyklade några kilometer på tandemcykeln varje dag för att hälla ner ett par skopor skulor (översättning för innerstadsbor: skulor – kastad människomat som fått jäsa lite grann) i grisens mattråg. Grisen hette Elsa och var stor och bastant som en tankbil. Hon hade en egen liten hage och en bod att gå in i om det var risigt väder. Vi var lite rädda för Elsa jag och min bror. Men vi var noga med att hon fick den mat hon behövde så länge hon var vårt ansvar. Jag tror hon levde ett bra liv.
Senare samma år var vi med och åt upp henne. Vi berättade för vår kusin att julskinkan han just satt och åt hette Elsa. Han ville inte veta det. Jag och min bror bara skrattade och tog lite mer.
Jag blev senare vegetarian. Jag äter fortfarande inte kött. Främst för att köttproduktion är en waste of energy. Men jag handlar kött ibland. Och jag tillagar det åt mina barn. Jag hymlar aldrig med att det varit ett levande djur. Om man bär den tanken med sig in i mataffären är det lättare att ställa höga krav på att köttet hade det bra så länge det levde. Oavsett var det levde. Hellre en korv som hette Elsa och som fick äta finaste skulor än en namnlös burgris som aldrig fått se solen. Visst är det bra om vi vet att köttet inte har åkt så långt med bil, men en ledsen gris är väl lika ledsen i Sverige som den är i Danmark eller Tyskland?

PS. För LRF och köttbranschen är det yttersta syftet med den nya märkningen att rädda de svenska grisgårdarna. Det finns cirka 1 400 grisgårdar i vårt land men de är satta under hård press. Konkurrensen från utländska producenter gör det svårt att hänga med. Under januari i år minskade antalet svenska grisgårdar med 90 stycken, säger LRF. Det är tre stängda grisgårdar om dagen. DS.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s