I sandlådan lär vi oss grunderna

I sandlådan. Jag sitter där och gräver med mina tvillingar. Ettochetthalvtåringar lite drygt. En av varje sort. En grannmamma kommer ut med sitt lite äldre barn. Min kille börjar prata med mamman. Kacko kacko säger han och pekar på leksakstraktorn.
“Traktor, det var ett av Didriks första ord också”, säger mamman.
“Ja, det är intressant att traktorer är så populära med tanke på att alla här är innerstadsbarn”, säger jag mest för att säga något.
Egentligen är det inte alls konstigt. Traktorer tillhör barnleksak formulär 1A oavsett bostadsort. Min dotter babblar också om traktorer.
Mamman forsätter:
“Didrik har flera tjejkusiner och de är inte alls intresserade av bilar och traktorer och sådant. Jag tror att det är ett medfött intresse”, säger hon.
En kort sekund är jag helt inne på att gå i polemik, men sedan skiter jag bara i det. Tyvärr. Men jag orkar inte just då. Jag feghummar lite och säger “kanske det”.
“Och det är väl tur. Tänk vad tråkigt det vore om alla gillade samma saker. Om alla bara gillade traktorer och bilar”, säger mamman och ler.
Jag kontrar med att packa ihop och gå därifrån. Det är fel dag. Men jag knyter näven i fickan och känner att det bubblar lite i mig när vi går iväg. Jag kan förstå att vissa mår bra av att pojkar och flickor gillar vissa saker mer än andra – men att förklara det med “ett medfött intresse för traktorer”, nej det funkar inte. Det är för enkelt.
Och ja, det vore tråkigt om alla tyckte samma saker. Det vore rent ut sagt förjävligt om alla pojkar och män bara intresserade sig för bilar och traktorer.