Archive for the Vanliga grejer Category

JAG SÅG LIKMASKAR ÄTA PÅ EN GRÄVLING

Posted in Recension, Vanliga grejer with tags , , , , on June 3, 2011 by Carl Andreas

Andreas Liljeback går på hardcorespelningar i staterna och jag och familjen är i ett torp i Sörmland. I vanliga fall hade jag ansett att det är tuffare att se hardcore än åkrar och träd men inte den här gången.
Snacka om att vi fick en right in your face-lantlig upplevelse så fort vi kom hit. Det är första gången jag är här mer än en dag sedan förra hösten så jag måste erkänna att jag vänt mig av med en del av det mod som krävs för att vistas i mer primitiva miljöer än lägenheter i civiliserade delar av världen.
Jag fick snabbt tillbaka det. Eller tog modet till mig rättare sagt.

Allt hände på utedasset. Trots att ingen varit där på ett halvår luktade det faan. Värre än skit luktade det. Dessutom stod tunnorna (som fångar upp träcket nedanför de båda hålen) på sniskan.

– Någon måste ha varit här, sa min oäkta hälft.
– Vem skulle det ha varit, sa jag.

Sedan lyfte jag på locket för att rätta till tunnorna och där låg det.
Liket. Grävlingsliket.
Fast jag lyckades inte artbestämma det på en gång. Allt jag såg var en hårig boll innan jag släppte locket och vände mig bort i skräck. I samma stund slog den värsta stanken jag någonsin känt emot mig. Liklukt. Har aldrig upplevt det förr och vill inte uppleva det igen. Kadavret kan ha legat där högst en månad, då var vi här över dagen och städade. Grävlingen måste ha kravlat sig in i dasset genom en springa mellan väggen och marken och sedan inte lyckats ta sig ut igen. Men frågan är vad han eller hon skulle in där och göra. Det fanns bokstavligt talat inte en skit därinne. Den hade all päls kvar men var stel och lite torr. Ögonen hade antingen ruttnat bort eller blivit ätna av något.
Det värsta av allt var när jag skulle få bort den genom att skyffla upp den på en spade. Jag såg likmaskar som rörde sig i kroppen. Uuuuuöööökk. Det såg så jävla vidrigt ut. De var vita och korta och bara vred sig i det halvruttna köttet.
Men jag bet ihop. Langade upp liket på skottkärran och dumpade det i en skogsdunge. Jag är mycket stolt över mig själv. Det vidrigt men jag gjorde det.
Naturen är hårdare än allt. Den visar ingen pardon. Den är hardcore.

AJ

Advertisements

Magasinet Café får mig att vilja röka crack

Posted in Journalistik, Vanliga grejer with tags , , , , , , , on May 26, 2011 by Carl Andreas

Jag fick nya Café i min hand i dag. Det var en present från min oäkta hustru. Jag blev inte speciellt glad. Café gör mig alltid förbannad. Den gör mig förbannad för att den innehåller en liten men så starkt koncentrerad mängd skit att allt det goda (som är i stor majoritet) blir omöjligt att njuta av. Det smakar bara helvete av alltihopa, trots att magasinet huserar några av landets bästa manliga skribenter.

Redan på sidan 24 blir jag sne.

Det är en intervju med den kvinnliga skådespelaren Jamie Chung. Det står så här:

“San Francisco-bördiga Jamie Chung har gjort en intressant klassresa i medielandskapet. Från att 2004 ha medverkat i The real world: San Diego har hon – via bland annat Cityakuten – nu erövrat Hollywood.

I våras hade Chung en av rollerna i Sucker punch, Watchmen-regissören Zack Snyders bombastiska, våldsamma science fiction-collage. Filmen skapade en del kontroverser bland kritikerna.

– Men den är betydligt mer än ett gäng tjejer som går runt och är sexiga, säger Chung när Café träffar henne på ett hotell i Los Angeles. Vi får se deras personliga kamp, sårbarhet och hur du finner inre styrka. Filmen omfamnar faktumet att kvinnor kan vara snygga och starka samtidigt.

Inför inspelningen fick Chung lära sig att flyga helikopter, hantera skjutvapen och genomgå, månader av intensiv kampsportsträning.

Arbetet med hennes nästa film. efterlängtade komedin Baksmällan 2 (svensk premiär nu i slitet av maj) – blev ett påtagligt miljöombyte.

– Det är så spännande! Sucker punch handlar om girl power och i Baksmällan 2 får man hänga med grabbarna, ”the wolf pack. Jag var i Filippinerna när jag fick höra att de skulle göra den. Jag vände direkt tillbaka med ett plan till Los Angeles.

Räkna med nya hjältedåd och snabba kast från Chung snart: Närmast väntar Premium rush – en thriller om et cykelbud i New York som jagas av en korrumperad polis.”

Till den artikeln, som uppenbarligen handlar om en kvinna som är noga med att poängtera egenskaper som styrka och personlig kamp, visar Café den här bilden på Jamie Chung.

Jamie Chung är stenhård ändå väljer Café den här jävla skitbilden. Foto: Andreas Jennische

Som jag sa huserar Café några av våra bästa manliga journalister (Jonas Cramby, Viktor Barth-Kron, Jan Gradvall och i det här numret även Johan Åkesson och Martin Gelin) och jag antar att tidningsledningen anser detta vara magasinets starkaste kort i konkurrens med andra. Så måste det vara. För den som vill ha bilder på lättklädda kvinnor lär inte välja Café i första hand. Det är för jävla synd att pengamännen i kostym inte vågar gå hela vägen och en gång för alla kasta ut den gamla runkiga kvarlevan som är de lättklädda bilderna på kvinnor. Det känns bara gammalt och trött.  Och märkligt.

Avdelningen Portfolio, som består av en kort intervju med en modell och många lättklädda bilder på henne, är det märkligaste inslaget av alla i Café.

Det verkar som om skribenten inte vill kännas vid varför intervjun görs utan konsekvent håller fast vid att anledningen till intervjun är att personen som utfrågas är intressant. Det är i grunden bra, men resultatet blir dubbeltydigt. I text framstår modellkvinnan som allt annat än ett sexigt objekt, men på bilderna enbart som just det. Det är likadant i fallet med Jamie Chung. Efter att ha läst intervjun med henne tänker man sig henne som en kvinna som gör allt annat än svankar på bild.

Jag håller fast vid min tidigare linje. Jag fortsätter att köpbojkotta Café till dess att alla sunkiga kvinnobilder är borta.

Det är synd och skam att det krävs ett besök på www.cafe.se för att läsa Viktor Barth-Krons, Jonas Crambys och Fredrik Backmans bloggar.

AJ

BACK IN BLACK

Posted in Vanliga grejer with tags on May 22, 2011 by Carl Andreas

Jag gjorde stor grej av att ha bytt utseende på ABM för ett tag sedan. Det höll inte länge. Nu ser det ut som det ska igen.

Leksaksaffärer är helvetet på jorden

Posted in Vanliga grejer with tags , , , , , on May 22, 2011 by Carl Andreas

20110522-032140.jpg

Jag är med äldsta barnet på Toysrus i Kungens Kurva. Vi har åkt utanför stan för att köpa cykel och bilbarnstol till ett av småsyskonen men vad gör man när stora skyltar basunerar ut att stans största leksaksaffär ligger vägg i vägg med måsteaffärerna.
Jag resignerar. Delvis. Han får titta. Inte köpa. En ny cykel är ändå en ny cykel.
Det är något med både nya cyklar och dessa leksakslager som ger mig lätt ångest. Ens egen barndom tränger sig på. Alla saker man aldrig fick och alla fel saker man faktiskt fick. Båda alternativen är lika dåliga. Jag minns när jag fick ett dataspel i julklapp när jag var åtta-nio. Min kompis hade ett coolt genomskinligt spel med många olika banor som var mer som ett riktigt tv-spel än som ett simpelt fickspel.
Jag fick Snobben. Min pappa berättade i samma stund som jag öppnade det att det hade varit så svårt att hitta ett spel som inte innehöll en massa våld.
Som om jag ville ha spel utan våld. JAG VILLE INTE HA NÅGOT ANNAT ÄN VÅLDSSPEL.
Jag ansträngde mig hårt för att inte visa min besvikelse.

I dag har jag en sjuåring som är van DS-spelare sedan ett år tillbaka. Det är inte bara Snobben som passerar de ögonen kan jag säga. Han har heller aldrig behövt uppleva hur det är att få fel saker eller ha föräldrar som på allvar inte har råd med vare sig tv-spel eller cyklar.

Jag vet inte vad som är bäst. Det är klart att man vill ge sina barn sådant de vill ha men i slutändan handlar det om vilken typ av människor det blir av dem. Det vet man förmodligen inte förrän de är vuxna.

Jag fick aldrig köpa plastvapen när jag var barn. Helvete vad det fick oss att snickra egna. Vi kunde göra AK47:or som var tuffare än de i leksaksaffären. Krig var det enda jag och min brorsa lekte i flera år.

I den vuxna verkligheten är jag däremot inte det minsta intresserad av krig. Det kanske betyder att min pappa vann. Att Snobben han ikapp mig?

The Monday Gates of Slumber

Posted in Vanliga grejer with tags on May 16, 2011 by Carl Andreas

Du är kär så du gör slut med din förra och börjar om på nytt. Det är spännande och något helt annat. Du vågar gå längre den här gången än tidigare och slutar att hålla bakdörrarna öppna. Du flyttar ihop. Du skaffar barn. Det går tid. Du har fullt upp och det är skönt för då slipper man tänka så mycket. Det går mer tid. Du är trött. Jättetrött. Du skär ner på ditt sociala umgänge. Du ligger allt mer sällan. Du orkar varken tänka på eller prata om det. Det går ännu mer tid. Du börjar fantisera. Drömma dig bort. Du blir inte kär och du gör inte slut. Du stannar där du är.
Du lyssnar på The Gates of Slumber.
Du dricker kaffe.

Early Graves, Jon Stewart och Stene Projects = torsdag

Posted in Konst, Musik, Vanliga grejer with tags , , , , , , on May 12, 2011 by Carl Andreas

Early Graves - Goner

Det är inte så kul alla gånger. Då gäller det att hitta små guldkorn i den vardagliga skiten som får en att skina upp. Early Graves, ett grindcore/death metal/punk/whatever-band från San Francisco, förstärkte mitt morgonhumör. Bandet släppte sin senaste skiva Goner förra året och den är värd att lägga pengar på faktiskt. Southern Lord har lovat släppa den på vinyl framöver.
Nästa grej som jag fastnat för i dag är den här drapan av Jon Stewart. Snacka om att göra ner Fox News. Politisk journalistik när den är som bäst.
Resten av dagen går åt till att hänga med barn och fixa middag men ikväll ska jag försöka hinna med min bästa väns konstutställning på Stene Projects. Johannes Heldén har vernissage i dag.

Höll på att glömma att Fredrik Strage tipsade om Terra Tenebrosa i TV4 Nyhetsmorgon i tisdags. Det har ökat antalet läsare av min intervju med bandet kan jag säga.

Kungen vill sluta jobba – tar hjälp av Millenium

Posted in Litteratur, Stockholm, Vanliga grejer with tags , , , , , on May 5, 2011 by Carl Andreas

Han fyllde nyss 65 år, vår statschef och monark Carl Gustaf. Vanligt folk hade börjat fundera på att gå i pension vid den åldern. Eller så har de för länge sedan funderat färdigt och gjort slag i saken. Kungen sitter i en annan yacht. Han kan inte hålla på att tjata om att bli pensionär så där hur som helst. Han ska inte prata om det alls. Han ska ju vara kung tills han trillar av pinn.
Det betyder emellertid inte att han inte vill sluta jobba. Han har en plan för hur det ska gå till tror jag. Kungen kommer från och med nu, Victoria är ju mogen nog att ta över kronan, göra sig svår att tycka om. Sakta men säkert kommer han att börja bryta mot kutymen och prata alltmer öppet om politik, samhällsfrågor och kultur. Dryfta åsikter helt enkelt. Gärna obekväma. Vi hans undersåtar blir irriterade. I alla samhällsklasser höjs röster för att monarken inte längre är en god representant för fäderneslandet och kraven på hans avgång blir med tiden fler och fler. Kanske är kungens och drottningens kritik av Stieg Larssons Milleniumtrilogi det första steget i Carl Gustafs snillrika plan för en soft ålderdom.