Psykologen Malin Bergströms artikel på SVD Brännpunkt i går “Jämställdheten börjar i förlossningsrummet” fick mig att börja tänka på hur det var när mina barn kom. Ur jämställdhetssynpunkt var det nog bra att de var tvillingar som föddes för tidigt. Jag blev aldrig negligerad. Tvärtom. Min sambo förlöstes med kejsarsnitt och försvann iväg för efterbehandling direkt efter det att barnen var ute. Jag var den som fick vara med när det enda barnet mindre än det andra togs om hand och skickades vidare till neotalavdelningens akutavdelning. Jag var den som först fick ha barnen mot mitt nakna bröst. Jag var den som först fick veta hur det var tänkt att bli den första period i deras liv. Hur matningen fungerade, hur deras tillstånd vad och hur vårt liv som föräldrar skulle bli de närmsta veckorna. Eftersom jag plötsligt var helt ensam i allt det där nya blev jag tvungen att ta plats. Om inte jag kom nära mina barn nu, vem skulle då göra det?
Det är inte säkert att det hade blivit riktigt likadant om allt hade gått som vanligt. Neonatalavdelningen är inte mer jämställd än andra platser i samhället. Bara en sådan sak som att jag fick väldigt mycket beröm som ansvarstagande pappa den första tiden på sjukhus tyder på att det ännu inte är norm. Det är synd, både för barn, mammor och pappor.
En längre artikel om upplevelsen av att leva på neonatalavdelning en sommar går att läsa här i Södermalmsnytt.
För övrigt blir jag fortfarande irriterad när jag tänker på de äldre kvinnliga undersköterskor som envisades med att sätta på vår pojke och flicka en blå respektive rosa mössa. Hur jävla gammalt känns inte det!?
A M B///////// 